*Hur mitt intresse väcktes och lite om min målsättning.

*Hur Cornish Rexrasen uppstod

*Färger

*Päls och pälskvalitet

*Rexar och allergi

*Temperament

*Omplacering på grund av total osämja

*Pälsens vara eller inte vara(min personliga åsikt)

Steget från att ha sällskapskatt, till att bli genetikintresserad Cornish Rexuppfödare, är kortare än jag trodde. Jag ville från början ha två svarta sällskapshonor, men min första Cornish Rex blev i stället en röd-vit hane. Han hette Struntens Lucas och blev både Europa Champion och Europa Premier. Det fanns ingen katt som var så röd!
Han är en av stommarna i min uppfödning och jag ser gärna att han finns med i några av mina kattungars stamtavlor. Inte på grund av färgen, men på grund av andra fina egenskaper. Han har med ett par honor givit avkomma med längre päls än vad som är önskvärt, vilket kan ses som negativt. Men det är ett skönhetsfel, ingen defekt. Det uppvägs med lätthet av det faktum, att han givit mycket gott vidare till sina ungar.
Nu finns inte Lucas mer i livet. Jag är så tacksam för att jag fick förmånen att leva ihop med honom i mer än tolv år. Han var magnifik på alla vis och han var oerhört lätt att älska! Det var ett mycket svårt ögonblick för mig, när jag insåg att hans liv var slut. Min älskade Lucas.

Jag använder mig huvudsakligen av svenska, engelska och australiska linjer för att behålla den Fife-standard vi de facto har, på Cornish Rex.
(Där står kilformat huvud, i t ex den amerikanska står det äggformat)
Våren 2000 har jag parat en hona med en vit hane. Kullen föddes i juni och där blev det två vita avkommor. En hane och en hona, plus en svartsköldpadd-vit hona.
Jag valde att låna en hane från Finland som pappa till kullen för att få nytt blod även på de vita katterna. I Sverige härstammar de flesta vita Cornish från linjer som redan finns i stor utsträckning, vilket jag inte finner så intressant ur avelssynpunkt. Hans storlek och temperament imponerade på mig. Jag tillhör dem som vill ha stora katter till avel och hans linjer fanns inte alls i Sverige.
Någon speciell inriktning på färg har jag inte och jag kan få de flesta. Det verkar lite tråkigt att inrikta sig på ett par färger bara, när man kan få hela buketten! Temperament, lockar, öronställning och bra storlek på katten tycker jag är viktiga egenskaper att ta tillvara och det styr också min avel i hög utsträckning.

När det går bra för någon Djäknens-katt på utställning, vilket händer då och då, blir jag glad. Men det allra bästa är ändå, när jag ser att "mina" kattungar får det bra i sitt nya hem. Att katten värderas för att den är en levande varelse och inte bara för vad den kan ge i avel och på utställning. Att katten får leva tryggt i ett permanent hem, med någon som älskar den.
Det är självklarheter för en djurvän. Jag kan bara önska att alla tänker så..

Cornish Rex

Enligt böckerna, föddes den första Cornish Rexen i en huskattkull, i Cornwall,England 1950. Det var en hane som fick heta Kallibunker. Han var röd/vit till färgen och lockig! Man kan förmoda att han vållade en del huvudbry hos de genetikintresserade som fick höra om honom. Mamman som hette Serena , fick tillsammans med Kallibunker, bilda basen till de Cornish Rex som finns i dag. Med tillgång till gamla stamtavlor, kan man runt 10 generationer tillbaka hitta just Kallibunker i sin egen katts stamtavla. På försök parades senare Devon Rex in. Då föddes enbart rakpälsade ungar och man förstod att de båda lockiga kattraserna har olika anlag för lockighet. Eller som det heter, lockarna hos Cornish Rex hade uppkommit genom mutation av en gen i ett annat locus, än på Devon Rex. Det finns vissa individer som bär på båda anlagen, p.g.a. de tidigare försöken. Förmodligen blir de färre med åren som går.

Lite om nya färger

Färger på Cornish Rex

.
De ursprungliga färgerna på alla katter är rött och svart.
Dilutionsformerna av dessa heter blått respektive creme och är en utspädning av dem.
Blått ser ut som stålullsgrått, creme som hudfärg eller puder och helt utan tillsats av "morot". Är en unge morotsfärgad, är den förmodligen mycket ljust röd.
En färg som har uppstått genom mutation och som man ibland felaktigt tror är utspädning av brunt, heter choklad och dilutionsformen heter lila.
Den sistnämnda är rosa-beige i tonen och helt olik blått.
Finns det mönster i pälsen, är katten t ex tigré eller spotted och en av föräldrarna måste vara mönstrad, då detta ärvs i rakt nedstigande led.
Alla röda rexar ser randiga ut men är däremot inte riktigt tigré, utan naturligt mönstrade. Sådana katter registreras som röda, om inte minst en av föräldrarna är mönstrad.
Två katter som paras och är diluterade(blå, creme, lila, blåsköldpadd etc.), kan aldrig få en svart, röd eller chokladfärgad unge i kullen.
Däremot kan två svarta katter få en blå. De är då båda bärare av dilution. Dvs , i stamtavlan finns dilutionsfärger, bakom föräldrarna.
Himalayamönster eller maskat, finns mycket nu på Cornish Rex. De katterna kallas ibland si-rex, vilket ställer till problem för dem som inte känner till så mycket om rasen. Man tror att katten inte är renrasig rex, utan en avkomma efter rex och siames. Så för att undvika missförstånd undviker jag uttrycket själv.
Katterna är utfärgade som siameser, med blå ögon och t.ex.brun färg på huvud, ben och fötter samt svans. Rexar har inte samma goda kontraster som en bra siames ska ha, utan mörknar rätt mycket med tiden. Den vackra blå ögonfärgen finns dock alltid kvar.
Vitt är i dag populärt på rex. Paras en vit katt med t.ex. en chokladsköldpadd, kan det bli många färger. Man kan förvänta sig både blått och svart, creme och rött, sköldpaddsvarianter och helvitt.
Mycket beroende på vad den vita katten har i stamtavlan. Spännande är det med vitt, trots att en tråkig defekt medföljer färgen. En del av de vita kattungarna kan vara helt eller delvis döva och ska givetvis inte användas i avel eller ställas ut. Som innekatt klarar den förmodligen sitt handikapp bra och kan leva ett gott liv. Många vita ungar föds med "hörselfläckar" som kan visa vilken färg som är dold under det vita. Är katten dold vitfläck och den råkar vara vitfläck just på huvudet syns inga hörselfläckar.
Smoke och silver(som är samma gen) är en omdiskuterad egenskap. Inte egenskapen som sådan, men vilka katter som verkligen är smoke/alt silver. Många katter har förmodligen felaktigt registrerats som t ex svartsmoke, för att den svarta färgen är lite grådaskig på kropp och nacke. En smokefärgad katt är mycket ljus även på huvudet, ben och svans etc. Jag ska inte gå igenom hela färgläran, det har jag inte tillräckliga kunskaper till, men ville ändå nämna lite om den. Rexar får för övrigt ha vilken färg som helst och vid bedömning på utställning tar man inte(ska inte) hänsyn till den.

Päls
Inblandningen av andra raser har givit upphov till inte bara nya färger, utan också till olika pälskvaliteter. Det är alltså orsaken till att vi i dag kan se dels tjocka , täta och plyshiga pälsar ,där lockar utvecklas mycket sent, likaväl som korta tunnare smålockiga pälsar . När ungarna är nyfödda är alla lockiga ,oavsett vilken pälskvalitet de har.
En Cornish Rex som ska ställas ut ska ha päls!Tyvärr ser man ibland katter som ställs ut mycket dåligt pälsade eller så gott som hårlösa .Det är ingen god reklam för rasen och den katten bör få stanna hemma i lugn och ro.

Rexar och allergi

Ofta får jag frågan om allergiker kan ha rexkatt utan att få problem. Svaret blir självfallet nej. Det finns ingen möjlighet att veta utan att prova. Om det är ett litet barn det gäller brukar jag avråda, gäller det ett äldre barn eller en vuxen kan man diskutera saken. Nu finns bra mediciner att tillgå osv. Det bästa är att besöka en uppfödare som har rex. Inte alla är roade av att ta emot besök, men många vill gärna hjälpa till. Jag brukar ofta ta emot folk som vill prova om de tål mina Cornish Rex. De behöver inte på något vis känna sig tvingade att ta en kattunge från mig, om testet utfaller positivt, dvs de tål katterna. Men ofta blir det så ändå eftersom vi lärt känna varandra lite under besöket.
Tyvärr finns det uppfödare, som i mitt tycke är oseriösa i frågan och som lovar muntligt och skriftligt att alla allergiker tål rexkatter. Tro inte på sådana dumheter om ni går i kattköpstankar och är allergisk. Det är mycket orättvist mot er och mot den lilla kattungen som ni har bott in er med , om det går på tok och ni måste lämna bort den. Det är band som måste slitas sönder och det blir alltid en katastrof, särskilt om barn är inblandade.

Så börja från rätt ände, så att säga och ta kontakt med mig eller någon annan i t ex Nordiska Rexringen. (Titta på min länksida efter adresser.) I Uppsala Kattklubb finns rexuppfödare som hjälper till när de har möjlighet.
Vi lämnar tips och namn på sådana som vill ta emot besök. Det är då både Cornish Rex- och Devon Rexuppfödare som vi kan hänvisa till. Vi unnar människor att ha åtminstone en rex! Som lite grädde på moset kan jag tala om, att i nästan hälften av fallen går det alldeles utmärkt och en ny lycklig rexälskare utan symtom på allergi återkommer en gång till. Denna gång för att hämta en ny familjemedlem , en Cornish Rex, då det är rasen som finns hos mig, men även andra uppfödare har samma erfarenheter.

Temperament

Cornish Rex är en spännande bekantskap. Som liten är den ett bustroll ena sekunden, för att i nästa klättra uppför dina ben, vare sig du har kläder på dig eller inte, bara för att kunna pussa på dig och ligga mot din hals och spinna! Att du har tid för gosning är den lilla katten helt övertygad om.
Du har alltid en intresserad medhjälpare i dina sysslor. Ibland kan katten hitta nya grepp och användningsområden som inte fanns i dina vildaste fantasier. Den vuxna katten har mer värdighet, men hjälper till med matlagning och golvtorkning och kan nedlåta sig till att ta ett "busrace" en eller två gånger om dagen. Möjligen kan den bli lite okoncentrerad vid könsmognaden och i stället ägna sig åt drömmar och verklighetsflykt. Särskilt om det i närheten finns en vacker katt av motsatt kön. Kelstunderna är dock legio. Det finns alltid tid för husse eller matte.
Det låter som det kan gälla vilken kattras som helst, kanske någon tänker. Fast så är det inte.
En Cornish Rex är en mycket socialt begåvad katt, om vi ska försöka lägga in mänskliga värderingar och jämförelser. Den uppskattar en stunds ögonkontakt, då massor av information utbyts mellan katt och matte. Cornish Rex kan du också prata med och få långa svar av. Den sover gärna under samma täcke som du, även med sina nyfödda kattungar om den får. Katten är godmodig och tålig, avskyr (förstås) att bli tvingad, men har mycket lätt för att lära sig saker. En liten hona på tre månader, lärde nyligen två av mina gamla honor att öppna dörrar. Det har de tidigare aldrig brytt sig om, vilket jag har uppskattat.

Rex är sedan generationer tillbaka en innekatt, vilket inte är detsamma som att den ogillar utevistelse. Med koppel och sele på , utforskar en del Cornish Rex gärna världen där ute. Ett gott alternativ är inhägnad kattgård, som tyvärr inte alla kan ha, då många kattägare bor i hyreshus. En balkong med nät runt om är perfekt för värmeälskande rexar när vårsolen börjar titta fram. Så det finns många bra sätt att låta din rex få sol och luft. Men vänta gärna till den varma årstiden. Om du är borta mycket och funderar på att låta en Cornish Rex förgylla ditt liv och hem, ta istället två . De har gott sällskap av varandra och du slipper dåligt samvete för att katten är alldeles ensam när du är borta. Och när du är hemma har du ju två glada hjälpare som dyrkar dig.

När du en gång förlorat ditt hjärta till Cornish Rex är risken stor för att det blir livslång kärlek. Så är det för mig.

Trots detta kan det ibland gå tokigt och slagsmål eller mobbing uppstår i katteriet. Då kan det ,tyvärr, bli aktuellt med:

Omplacering

Under de 12 år jag ägts av mina katter, har jag bara några få gånger varit tvingad att hitta nytt hem åt de katter som mådde dåligt.
Den första var "Nisse" som var kompis med Lucas. Allt var frid och fröjd tills australiensaren Sydney gjorde sitt intåg i vuxenvärlden. Den första katt han gav sig på var Nisse , som var snäll som ett lamm och inte alls fattade vad som hände. Nisse var bara ung och fortvarande okastrerad. Det enda jag kunde göra, för att han inte skulle bli dödad av Sydney, var att snabbt hitta ett gott permanent hem till honom. (Jag har begränsat med utrymme, även om min kärlek till katter är stor. Det finns inte hur många dörrar som helst att stänga) En vän hittade en bra familj till honom inom en vecka.
Han fick det betydligt lugnare och behövde inte vara på sin vakt.
Den andra katten var Pinda, en chokladhona som var min ögonsten! Hennes allra bästa vän började jaga henne och slåss ganska ordentligt. Pinda var alldeles olycklig, så snäll som hon var. Hon skulle aldrig själv ha börjat ett bråk, ville bara ligga och mysa tillsammans med väninnan och leka . Nu blev hon i stället full av repor och tussarna flög omkring dem. Hon bor här i Uppsala hos ett mycket sympatisk familj.

Sydney själv, blev trots kastrering inte ett dugg trevligare mot sina katterikompisar. Han bodde för sig själv i vårt kök under sin fertila period och kastrerades vid 5 års ålder för att få bli gosekatt och sova i mattes säng igen. Det fungerade tyvärr inte med de andra katterna så jag fattade ett nytt svårt beslut. Trots att han tjänstgjort så bra som avelshane och trots att han älskade oss i familjen och vi honom, måste jag hitta ett nytt hem till honom.
Jag ville inte att han skulle gå ensam i resten av sitt liv, i det rum som han bott i när han strilade och hade sig. Han skulle ju få sin belöning, äntligen bo med oss andra var det tänkt! Vad som gjorde beslutet svårt var att han var redan 6 år och det kändes som ett svek att placera om honom. Gammelgubben vår!
Nu bor han också hos ett par som är helt underbara. Bättre kan han inte ha det.

Så fast det ser hopplöst ut kan allt lösas på bästa sätt. Att avliva en katt på grund av osämja i katteriet är att göra det lätt för sig och en fullkomligt främmande tanke för mig. Lite ansträngning är en katt värd, i alla fall i mina ögon. De har aldrig bett om att få komma till mig, det är jag som tagit hit dem. Mina katter är inte utbytbara hur som helst, när de använts färdigt.
Deras hem är här, även när de är gamla kastrater.

Efter att detta skrevs har jag placerat om ytterligare ett par hannar till nytt hem.
För att de ska få det lugnt och skönt.

"Pälsens vara eller inte vara" eller "Pälsfixering endast av godo"

Det främsta kännetecknet för Cornish Rex och Devon Rex är lockig päls! Av olika anledningar har helt eller delvis avsaknad av päls mer eller mindre accepterats på Devon Rex. Mycket bottnar i de problem som uppfödare kämpat med inom rasen. En fin huvudtyp har premierats före päls vid många bedömningar som jag sett på. Nu finns välpälsade Devon igen och man bör skärpa kraven på utställda katters pälskvaliteter när det gäller om de ska få certifikat eller inte . Jag ser liknande problem på Cornish Rex, där uppfödare ställer ut sina hel -eller halvnakna katter och förv äntar sig att de ska vinna över lockiga välpälsade individer i rasen. Vi håller på att gå baklänges i avelshänseende om vi glömmer bort pälsen! Rex är en pälskatt och lockarna är det absolut främsta kännetecknet! Man stirrar sig blind på färger och väljer ut bara den enda egenskapen när man avlar. Möjligen kan man titta efter bra profil dessutom.(Ibland vill man ha utställningsmeriter vilka är kraftigt övervärderade i sammanhanget. En högt meriterad katt ger inte bättre avkommor än flertalet av dem som aldrig ställs ut) Vi måste tänka oss för innan vi förstört alla framsteg vi gjort på Cornish Rex. Avelsbasen blir dessutom snabbt utarmad på vår raser om enbart färg på avelsdjuren får styra hur vi parar. De äldre Cornish-linjerna har fortvarande bra med lockighet på avkomman, men de linjerna försvinner efterhand. Och om till äventyrs en bra, aldrig använd hane har dåligt med lockar men åtminstone tjock fin päls och är av bra storlek, har fin haka etc., så våga använda honom i stället för att välja en nakenkatt som är häftig i typen eller en i årets färg! För där kommer lockarna så småningom, ibland tar de tid att utvecklas och han har åtminstone päls! Och tillsammans med din hona som kanske har fin lockighet kan det bli mycket snygga pälsar på ungarna. På utställning bör de nakna eller dåligt pälsade rexarna inte ha något att hämta. Rexpälsen är värd runt 35 poäng, en panelkatt har 97-100 poäng! Enkel matematik säger att rex utan päls får 62-65 poäng. Det bör inte räcka ens till ett lågt certifikat o m man tänjer gränserna aldrig så mycket. En mycket dåligt pälsad rex eller fläckvis pälsad dito bör inte heller få full pott och absolut inte höga certifikat. Det gäller både Cornish Rex och Devon Rex.

Tilläggas bör för den som tror något annat, att jag lägger mycket stor vikt vid typen också, men päls måste alltid finnas! Tänk om man skulle ställa ut abessinier eller skogkatter utan PÄLS! Ja, skulle man ens komma på tanken? Pälslöshet är en defekt i mina ögon,oavsett ras..